Skapa en egen nedräknare gratis - Countdown.se

Det är ju det här jag är.

Varför skulle jag egentligen inte kunna visa mej själv? Det är ju det här jag är. Jag är mitt psyke,jag är min kropp. Hur ska jag kunna dölja något som inte går att dölja? Vad blir jag då? Ett tomt skal utan något innehåll. För det här är ju jag. 
Alla ärr har en historia. Alla blåmärken likaså. Varje steg man gör har en baktanke,varje tår visar känslor.
Varför ska man egentligen skämmas att visa att man är den man är? Visst,man kanske är trasig eller hel. Varför ska man inte kunna visa bådadera? För man är ju den man är. Och det här är jag.


Jag är överviktig,har ätstörningar ink bulimi,nackproblem troligen whiplash,hudsjukdom,ångest,depression,dödsångest,autism,''det'',tvångssyndrom,fobier. Jag är ärrad från låren upp till ansiktet,jag avskyr mej själv,jag är besatt av att kolla min spegelbild för att håna mej själv,jag har inte sett mej själv naken i helbild på flera år,jag får ofta för mej att döda någon,jag kan inte prata med folk mycket pga att jag inte har något självförtroende,jag äcklas av sex samtidigt som jag fascineras av det,jag byter ofta personligheter,vill inte träffa människor,har peter pansyndromet... Jag kan hålla på i all oändlighet.
Men jag är fortfarande en snäll människa,hjälper folk när jag kan,är en bra lyssnare,är helt okej att måla via dator,bra att ta hand om mina katter,jag visar respekt...
Det är alltid enklare att skriva ut dom negativa sakerna. Självhat är enklare. Jag kommer aldrig kunna gilla mej själv,inte ens lite. Jag hatar den jag är,något otroligt mycket. Osäker,äcklig,hemsk. 
Ja,jag hatar Madelene.


Uppväxt.

Om jag minns så långt bak i tiden som möjligt och till här och nu så finns det inte ens en period i mitt liv som varit ''normal'',lycklig,som det ska vara.
Jag minns inte min tid med min mamma och riktiga pappa då dom gick isär när jag var ungefär 3 år. Kort därpå träffade mamma den som kom att bli hennes man. Jag var liten men minns det som om det var igår. Första gången jag träffade D. Han satte sej i bilen mamma körde,jag och min syster satt i baksätet och visste inte vem han var. Men jag förstod redan då att han var mer än en vän till mamma.
Dom blev ihop. Jag och min syster var oftast hos våran pappa då alkohol och droger var inblandat i deras förhållande. 
D bad oss säga pappa till honom ett kort tag efter dom blivit ihop. Jag sa det inte förens något år efter och det räckte med en gång,det lät bara fel för han var inte min pappa. Han var en vän till mamma som drack alkohol lite för mycket. Men jag trodde det var normalt.
''Jag satt under köksbordet när det hade varit en fest hemma. Jag grät men sa inget till någon. Alla var påverkade av alkohol och jag visste att dom inte förstod då. D kom och satte sej brevid mej,kramade om mej och lovade mej att bara jag och han skulle åka och kolla på bio dagen därpå. Jag blev glad. Att någon ville göra något med mej,D var ju snäll då. Men veckor gick,månader,år. Det gjorde ont i mej,jag var så liten och han hade lovat mej att VI skulle göra något ihop. Jag hade ingen fadersgestalt vid den tiden. Min riktiga pappa bodde 25 mil ifrån mej och vi träffades knappt. Så D skulle föreställa min pappa. Jag försökte berätta för honom att han sa ju att vi skulle på bio och han fortsatte att säga att vi skulle ta det nästa dag. Efter flera år gav jag upp,och det var den tiden då jag började hata honom''

Jag blev en i mängden. Mamma hade fullt upp med min äldsta syster som gång på gång sökte uppmärksamhet genom att göra saker. Mina två småsyskon krävde all uppmärksamhet och D tog alla våra pengar och köpte upp alkohol eller droger. Han försvann ofta upp till Arvika och lämnade oss,utan pengar.
Jag skötte mej själv. Jag lekte för mej själv och var oftast utomhus för jag inte orkade vara hemma. Det var på den tiden jag utvecklade ''det''. Jag var runt 8-9 år. Jag kunde inte klä mej,jag kunde inte fixa håret som man ska,jag duschade inte om jag inte blev tillsagd. Jag hade inga kompisar,försökte vara med när min syster hade sina kompisar hemma men självklart var jag för liten och jag blev tillsagd att gå,sticka. Jag var så ensam,jag hade bara mej själv och mina leksaker. Speciellt Bulan,ett gossedjur jag fått när jag var ett år. Jag var runt 4-5 när jag började föra diskussioner med den. Så under min uppväxt var Bulan den enda vän jag hade. Den sov brevid mej,den lekte med mej och pratade med mej. 
''Jag låg alltid varje natt och bäddade ner den brevid mej i sängen. Pratade om vad som hänt på dagen och den gjorde detsamma. Jag pussade den alltid godnatt och fick alltid en tillbaka,jag kramade om den och somnade.''

Fantasin var det enda som höll mej uppe. Jag var även från tidig ålder besatt av sex. Jag ville kolla på porrfilmer,i tidningar,höra folk ha sex,fantisera om hur det var. Jag var bara 5-6 år. Sen dess har jag alltid varit fascinerad och smått besatt av sex. Inte av att ha det själv,utan att andra har det. Jag kollar på porr nästintill varje dag,bara för att kolla. Minns när jag och min syster kollade på en film om en kille med porrberoende. Kände igen mej själv i det,men sa aldrig något.
Jag undrar om jag någonsin kommer kunna bearbeta saker. Få hjälp.


bloglovin